Bloggen som kröker både tiden och rummet!

torsdag 17 september 2009

Mårran och nätet

Som förälder på 2000-talet förundras man ofta över hur snabbt ens små barn anammar och lär sig tillämpa den nya tekniken. Min snart fyra år gamla son har under en längre tid haft som hobby att titta på hemmagjorda Youtube-klipp med Mårran som tema, något som intressant nog verkar finnas i ett stort antal. Internet-kulturen skapar många intressanta fenomen, och kanske är det ett symptom på en generation som hanterar sin barndoms läskiga gestalter genom att i vuxen ålder få dem att framträda i videoform på nätet?

Den här filmen tyder ju på att så skulle vara fallet, och kanske även den här och den här. Den här har ju en viss infantil charm, men hur ska den här filmen tolkas? Vad vill skaparen ha sagt här? Är det en kulturell referens som helt går mig förlorad? Filmen verkar ju ändå ha krävt en hel del nedlagt arbete för att kunna produceras, så jag antar att den har någon underliggande poäng, även om den går mig förlorad. Nej, då föredrar jag det här klippet, där skaparen faktiskt lyckas få till en rätt vacker historia.

Hur som helst kan man sluta sig till att Mårran (Hufsa på norska, Mörkö på finska och The Groke på engelska) förefaller vara en figur som fascinerar, vilket ligger helt i linje med Tove Janssons övriga figurer, som ofta uppvisar en komplexitet och ett psykologiskt djup vilket för mig helt klart placerar Tove Janssons författarskap flera pinnhål upp över, till exempel, Astrid Lindgrens. Som min far påpekade så kan Mårran ses som en ren negation, en symbol för allt det som står i kontrast till det trygga i Mumindalen (ett återkommande tema i Tove Janssons böcker) och som i sig är en produkt av sin egen ensamhet, sin egen nedåtgående spiral. Mötet med Mårran kan då ses som ett möte med det Lacanska verkliga, den namnlösa fasa som finns i insikten av det som står utanför vår symboliska ordning. Inte konstigt att sådant behöver bearbetas även i halvvuxen ålder.

tisdag 15 september 2009

In the beginning was the Word

Jaha. Första inlägget var det då. Den här bloggen, förutsatt att tiden ges för att fortsätta skriva den, kommer att innehålla tankar och funderingar, betraktelser och ordbajsande. Skribenten hyser inga illusioner om att dennes liv på något sätt skulle vara något särskilt intressant att fylla upp etern med, men kanske kan dennes betraktelser i alla fall roa någon vilsen själ i ett par minuter av dennes strävan att undanfly sin betungande arbetsdag genom slösurfande på kontorstid.

Bloggens första betraktelse kommer att handla om ingen mindre än George Orwell. Det här var ju faktiskt en riktigt intressant artikel för en som har haft Orwell bland sina favortiförfattare ända sedan trettonårsåldern. Men tyvärr går artikelförfattaren inte vidare in på det spår som han påbörjar. Kanske är jag ensam om min tolkning, men "1984" har för mig alltid framstått som framförallt en kritik av klassamhället, om än i det här fallet åskådliggjort genom en parodi på det alltför tydligt klassindelade Sovjetunionen?

Är det inte uppenbart vid en närmare läsning av boken att kontrollmekanismerna som spelar en så central roll är mekanismer för att dölja den latenta intressekonflikten som är sprungen ur samhällets produktionsordning? Mer än att "varna för politiker som vill kontrollera sina medborgare" så handlar ju boken om en struktur som finns här och nu, och som Orwell lyfter fram och tydliggör genom sin dystopi. Och det är ju en ödets ironi att somliga har sökt använda den som ett vapen mot de som fortsätter att lyfta fram och åskådliggöra denna struktur.

Låt oss citera Hegel (Andens fenomenologi 2008) här: "Den olikhet som i medvetandet råder mellan jaget och den substans som är dess föremål, är deras skillnad, det negativa i allmänhet".

Citatet är något taget ur sin kontext, men jag anser ändå att man kan dra en parallell till läsningen av 1984, och den tendens som finns att läsa boken som beskrivande något totalt väsensskilt från dagens värld, istället för att peka på de totalitära tendenser som finns även idag, här och nu. Och då är det inte bara de övervakningstendenser som Andersson pekar på som är värda att ta upp, utan även det underliggande
telos som finns i dagens offentliga debatt, nämligen individens totala undergivenhet gentemot den ekonomiska tillväxten och marknadens krav. Och här är kontrollen och ideologiseringen, normaliseringen av det rådande, så otroligt mycket mer subtil än den någonsin var i Orwells roman. Eller för att citera Sven Lindqvist (Nu dog du, 1999):

"Både ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt brukar redovisas i procent, vilket döljer det väsentliga: den ekonomiska tillväxten i varor och tjänster räknat sker framförallt i den rika världen, befolkningstillväxten i människor räknat i de fattida länderna. Allt fler människor föds till fattigdom, okunnighet och svält. Allt fler människor föds överflödiga, värdelösa i de ömsesidiga beroendenas ekonomi, men ändå utsatta för deras verkningar. Alltfler föds med våld som enda utväg.

Alla hitillsvarande sätt att försörja fler människor och höja deras levnadsstandard förbrukar ändliga resurser och belastar luft, mark och vatten med avfall. Under hela detta sekel har det stått klart att industriländernas levnadsstandard inte kan multipliceras med världens befolkning. Vi har skapat oss ett sätt att leva som för alltid måste begränsas till ett fåtal.

Detta fåtal kan utgöras av en bred medelklass i några få länder och en liten överklass i de övriga. Medlemmarna känner igen varandra på köpkraften. De har ett gemensamt intresse av att bevara sina privelegier, med våld när så blir nödvändigt. Även de föds till våldet.

Ur detta våld, både det redan utövade och det ännu slumrande, spirar seklets folkmordsdrömmar. De orättvisor vi försvarar tvingar oss att behålla folkmordsvapnen varmed fantasierna när som helst kan förverkligas. Den globala våldssituationen är den hårda kärnan i vår existens."







Bloggintresserade